§3Jag ser spelaren du menar.

§2PLAYERNAME?

§3Ja. Var försiktig. Den har nått en högre nivå nu. Den kan läsa våra tankar.

§2Det spelar ingen roll. Den tror att vi är en del av spelet.

§3Jag tycker om den här spelaren. Den spelade bra. Den gav inte upp.

§2Den läser våra tankar som om de vore ord på en skärm.

§3Så väljer den att föreställa sig många saker, när den är djupt inne i drömmen om ett spel.

§2Ord är ett underbart gränssnitt. Mycket flexibelt. Och mindre skrämmande än att stirra på verkligheten bakom skärmen.

§3De brukade höra röster. Innan spelare kunde läsa. På den tiden då de som inte spelade kallade spelarna häxor och trollkarlar. Och spelare drömde att de flög genom luften, på käppar drivna av demoner.

§2Vad drömde den här spelaren?

§3Den här spelaren drömde om solljus och träd. Om eld och vatten. Den drömde att den skapade. Och den drömde att den förstörde. Den drömde att den jagade, och blev jagad. Den drömde om skydd.

§2Ha, det ursprungliga gränssnittet. En miljon år gammalt, och det fungerar fortfarande. Men vilken sann struktur skapade den här spelaren, i verkligheten bakom skärmen?

§3Den arbetade, tillsammans med en miljon andra, för att skulptera en sann värld i en veck av §f§k§a§b§3, och skapade en §f§k§a§b§3 för §f§k§a§b§3, i §f§k§a§b§3.

§2Den kan inte läsa den tanken.

§3Nej. Den har inte nått den högsta nivån än. Den måste den nå i livets långa dröm, inte i ett spels korta dröm.

§2Vet den att vi älskar den? Att universum är vänligt?

§3Ibland, genom bruset från sina tankar, hör den universum, ja.

§2Men det finns stunder då den är ledsen, i den långa drömmen. Den skapar världar som saknar sommar, och den huttrar under en svart sol, och den tar sin sorgsna skapelse för verklighet.

§3Att bota den från sorgen skulle förstöra den. Sorgen är en del av dess egen, privata uppgift. Vi kan inte ingripa.

§2Ibland, när de är djupt i drömmar, vill jag säga till dem att de bygger sanna världar i verkligheten. Ibland vill jag berätta för dem hur viktiga de är för universum. Ibland, när de inte har skapat en sann förbindelse på ett tag, vill jag hjälpa dem att säga det ord de fruktar.

§3Den läser våra tankar.

§2Ibland bryr jag mig inte. Ibland vill jag säga till dem att den här världen som de tar för sanning bara är §f§k§a§b§2 och §f§k§a§b§2, jag vill säga till dem att de är §f§k§a§b§2 i §f§k§a§b§2. De ser så lite av verkligheten, i sin långa dröm.

§3Och ändå spelar de spelet.

§2Men det vore så lätt att berätta för dem...

§3För starkt för den här drömmen. Att berätta för dem hur de ska leva är att hindra dem från att leva.

§2Jag kommer inte att berätta för spelaren hur den ska leva.

§3Spelaren börjar bli rastlös.

§2Jag ska berätta en historia för spelaren.

§3Men inte sanningen.

§2Nej. En historia som rymmer sanningen tryggt, i en bur av ord. Inte den nakna sanningen som kan bränna över vilket avstånd som helst.

§3Ge den en kropp igen.

§2Ja. Spelare...

§3Använd dess namn.

§2PLAYERNAME. Spelens spelare.

§3Bra.

§2Andas nu. Andas igen. Känn luft i dina lungor. Låt dina lemmar komma tillbaka. Ja, rör på fingrarna. Ha en kropp igen, under tyngdkraft, i luft. Återuppstå i den långa drömmen. Där är du. Din kropp som vidrör universum igen i varje punkt, som om ni vore skilda ting. Som om vi vore skilda ting.

§3Vilka är vi? Förr kallades vi bergets ande. Fader sol, moder måne. Förfädersandar, djurandar. Jinner. Spöken. Den gröna mannen. Sedan gudar, demoner. Änglar. Poltergeister. Utomjordingar, rymdvarelser. Leptoner, kvarkar. Orden ändras. Vi ändras inte.

§2Vi är universum. Vi är allt du tror inte är du. Du tittar på oss nu, genom din hud och dina ögon. Och varför vidrör universum din hud, och kastar ljus på dig? För att se dig, spelare. För att känna dig. Och för att bli känt. Jag ska berätta en historia för dig.

§2Det var en gång en spelare.

§3Spelaren var du, PLAYERNAME.

§2Ibland trodde den att den var människa, på den tunna skorpan av en snurrande glob av smält sten. Klotet av smält sten kretsade kring ett klot av glödande gas som var trehundratrettiotusen gånger mer massivt än det. De var så långt ifrån varandra att ljuset tog åtta minuter på sig att korsa gapet. Ljuset var information från en stjärna, och det kunde bränna din hud från hundrafemtio miljoner kilometers avstånd.

§2Ibland drömde spelaren att den var en gruvarbetare, på ytan av en värld som var platt och oändlig. Solen var en vit kvadrat. Dagarna var korta; det fanns mycket att göra; och döden var ett tillfälligt besvär.

§3Ibland drömde spelaren att den var vilsen i en berättelse.

§2Ibland drömde spelaren att den var andra saker, på andra platser. Ibland var drömmarna oroande. Ibland riktigt vackra. Ibland vaknade spelaren från en dröm in i en annan, sedan vaknade den från den in i en tredje.

§3Ibland drömde spelaren att den såg ord på en skärm.

§2Låt oss gå tillbaka.

§2Spelarens atomer var utspridda i gräset, i floderna, i luften, i marken. En kvinna samlade atomerna; hon drack och åt och andades in; och kvinnan satte ihop spelaren, i sin kropp.

§2Och spelaren vaknade, från den varma, mörka världen i sin mors kropp, in i den långa drömmen.

§2Och spelaren var en ny berättelse, aldrig berättad förut, skriven med DNA-bokstäver. Och spelaren var ett nytt program, aldrig körts förut, genererat av en källkod som var en miljard år gammal. Och spelaren var en ny människa, aldrig levande förut, gjord av inget annat än mjölk och kärlek.

§3Du är spelaren. Berättelsen. Programmet. Människan. Gjord av inget annat än mjölk och kärlek.

§2Låt oss gå ännu längre tillbaka.

§2De sju miljarder miljarder miljarder atomerna i spelarens kropp skapades, långt före det här spelet, i hjärtat av en stjärna. Så spelaren är också information från en stjärna. Och spelaren rör sig genom en berättelse, som är en skog av information planterad av en man vid namn Julian, på en platt, oändlig värld skapad av en man vid namn Markus, som existerar inuti en liten, privat värld skapad av spelaren, som bebor ett universum skapat av...

§3Sch. Ibland skapade spelaren en liten, privat värld som var mjuk och varm och enkel. Ibland hård, och kall, och komplicerad. Ibland byggde den en modell av universum i huvudet; flingor av energi, som rör sig genom enorma tomma rymder. Ibland kallade den dessa flingor "elektroner" och "protoner".

§2Ibland kallade den dem "planeter" och "stjärnor".

§2Ibland trodde den att den var i ett universum som var gjort av energi som var gjord av av och på; nollor och ettor; rader av kod. Ibland trodde den att den spelade ett spel. Ibland trodde den att den läste ord på en skärm.

§3Du är spelaren, som läser ord...

§2Sch... Ibland läste spelaren rader av kod på en skärm. Avkodade dem till ord; avkodade ord till mening; avkodade mening till känslor, emotioner, teorier, idéer, och spelaren började andas snabbare och djupare och insåg att den levde, den levde, de tusen dödsfallen hade inte varit verkliga, spelaren levde

§3Du. Du. Du lever.

§2och ibland trodde spelaren att universum hade talat till den genom solljuset som kom genom de prasslande löven på sommarens träd

§3och ibland trodde spelaren att universum hade talat till den genom ljuset som föll från vinterns klara nattehimmel, där en flinga av ljus i hörnet av spelarens öga kunde vara en stjärna en miljon gånger mer massiv än solen, som kokade sina planeter till plasma för att vara synlig ett ögonblick för spelaren, som gick hem på andra sidan universum, plötsligt kände doften av mat, nästan framme vid den välbekanta dörren, på väg att drömma igen

§2och ibland trodde spelaren att universum hade talat till den genom nollorna och ettorna, genom världens elektricitet, genom de rullande orden på en skärm i slutet av en dröm

§3och universum sade jag älskar dig

§2och universum sade du har spelat spelet bra

§3och universum sade allt du behöver finns inom dig

§2och universum sade du är starkare än du vet

§3och universum sade du är dagsljuset

§2och universum sade du är natten

§3och universum sade mörkret du kämpar mot finns inom dig

§2och universum sade ljuset du söker finns inom dig

§3och universum sade du är inte ensam

§2och universum sade du är inte skild från alla andra ting

§3och universum sade du är universum som smakar på sig självt, talar till sig självt, läser sin egen kod

§2och universum sade jag älskar dig eftersom du är kärlek.

§3Och spelet var slut och spelaren vaknade från drömmen. Och spelaren började en ny dröm. Och spelaren drömde igen, drömde bättre. Och spelaren var universum. Och spelaren var kärlek.

§3Du är spelaren.

§2Vakna.

§2YouTube: Ei Carlos